Självförverkligande – är det nyttigt?

Självförverkligandetänkandet verkar vara väldigt utbrett idag, åtminstone jag upplever det så. Tänkesättet kan kanske beskrivas som att man har fått ett visst antal dagar till sitt förfogande, och under dessa är det ens uppgift att göra det bästa möjliga av sig själv. Det är rätt uppenbart vilka de negativa aspekterna av självförverkligandetänkandet är. En hel del av den stress människor upplever idag tror jag berör på att man måste hinna med så mycket för att förverkliga sig själv. Man förverkligar sig själv sjuk…

Dessutom är den största delen av allt självförvekligande egentligen en illusion. Man tror att man förverkligar sig själv, men egentligen gör man alla de där sakerna dolda orsaker, ex. för att få uppskattning och beröm, eller åtminstone för att inte vara sämre än grannen.

Jag vill skilja på två typer av självförverkligande, det som jag beskrivit ovan, som enligt mig är någonting helt annat och som man skulle kunna kalla för ”självförverkligande” (med tillhörande, viftande tvåfingersrörelser på bägge händer). Detta tycker jag inte är något att sträva efter. Sen stötte jag dock på Maslows teorier om självförverkligande, som visar sig vara någonting helt annat. Detta förverkligande utgår från Maslows behovshierarki

1. Kroppsliga behov (mat, sömn etc.)
2. Trygghet (angående egendom, hälsa, jobb etc.)
3. Kärlek och gemenskap
4. Uppskattning
5. Självförverkligande

Enligt denna är de högre nivåerna oviktiga för individen så länge som behoven på en lägre nivå inte är uppfyllda. Vidare menar Maslow att mindre än 1% (!) har sina behov så uppfyllda att de befinner sig på självförverkligandenivån. Maslow beskriver de självförverkligande människorna som icke-strävande, de har inga grundläggande behov som de måste sträva efter att med omvärldens hjälp få tillfredsställda. Hans beskrivning av en självförverkligande människa är annars tyvärr en aning flummig, men nere på s. 75 i denna avhandling kan man läsa om den.

För att sammanfatta mina tankar så skulle jag vilja säga att en väldigt, väldigt stor andel av det självförverkligandetänkande som finns idag egentligen är någonting helt annat. De är behovsmotiverade idéer (nivå 1-4) som ofta är väldigt påverkade av vår omgivning, tenderar att stressa oss massor och utnyttjas av marknadskrafterna på ett fiffigt sätt (fast det är en annan historia). Har man tur kanske man känner någon sant självförverkligande person och låter sig inspireras… Dock är det knappast rimligt enligt maslowskt tänkande att att självförverkligande skall vara det universella målet nr 1. För den stora majoriteten är självförverkligande inte möjligt – därför tror jag också det hälsosammaste skulle vara om vi lägger mindre energi på det. Vad anser ni om självförverkligande?

Jagande efter vind

Ibland kan jag kanske tycka att det kan bli lite för mycket ‘personlig utveckling’ i kristen undervisning. Åtminstone kan det kännas efter gudstjänster som att man ofta uppmanas att arbeta med olika saker –  alltid bra saker, men det kanske gör att man till slut omedvetet tänker att den egentliga meningen med tron är att den skall göra en till en god människa. Detta tankesätt är inte helt olikt det som jag upplever hos folk i allmänhet – man vill bli en framgångsrik människa. 

Ett budskap som berör denna strävan efter självförverkligande som talade mycket till mig häromveckan är det som kung Salomo delade för sisådär 3000 år sedan i Predikaren. Boken kanske kan verka lite deppig då Salomo beskriver det mesta som människan gör som förgängligt och ett jagande efter vind. Men jag tycker också den innehåller mycket visdom, speciellt det att glädje och nöjsamhet över det man får är någonting väldigt gott och en gåva från Gud. Salomo beskriver vidare att det är en svår plåga för människan när hon får allt hon önskar sig, men inte själv kan njuta av det.

Jag tror att det är så verkligheten ser ut för många idag; man är så upptagen i sitt självförverkligande (främst genom karriären men också på människoförbättrarsidan) att man inte hinner njuta av allt det goda som man får. Nu tycker jag inte att man skall göra ett ‘lättjans evangelium’ av Salomos bok (i Jesu budskap betonas goda gärningar och på sätt och vis också indirekt personlig utveckling), men den lyfter fram någonting som jag tror många stressade människor behöver och som jag är säker på att Gud vill ge: att man för en stund stannar upp i allt sitt strävande och låter sig uppfyllas av glädje och tacksamhet över alla goda gåvor som man har fått. 

Igelkottar är en sak som man kan vara tacksam för. Denna vet dessutom hur man gläder sig åt livet.

 

 

 

 

 

Flyttförberedelser

Jag och Johanna börjar så småningom bli flyttfärdiga, om mindre än en månad flyttar vi till Vasa! I helgen var vi upp till Österbotten och lyckades hitta både bil och lägenhet. Bilen är en Toyota Avensis (-99) och lägenheten är en nyrenoverad tvåa på Brändö, så snart är vi nog väl förberedda för flytten. Jag hann redan fundera om vi sen nånsin kommer att vilja flytta ur de fräscha lägenheten, med tanke på att det sen sannolikt skulle vara till något lite äldre egnahemshus med renoveringsbehov. Med det får man se om 1-2 år.

Det skall bli skönt sen när vi flyttat, just nu är det fullt upp med att avsluta mitt första statistikprojekt, påbörja ett nytt och undervisa mellan varven. Jag har också börjat träna löpning inför sommaren, går allt vägen så skall jag försöka ta mig igenom ett marathon till hösten.

Nedan en bild på bilen (eller i alla fall en likadan modell).

Debatter del 2: Skrämmande förakt mot oliktänkare

Insnöade fantasier. Extremistgrupp. Hoppas du ser världen med friskare ögon någon dag. Sinnesjuka kulten. Monster. Idiot. Hjärntvättad. Inskränkta, trångsynta, fördömande åsikter. Folkvettet försvann. Medeltiden ringde, de vill ha sina åsikter tillbaka.

Dessa ordval är tydligen helt okej i en nätdebatt, åtminstone om man uttalar sig i en debatt där man uttalar sig om en åsikt som man tror är i minoritet. Alla dessa sårande ord kommer från en och samma debatt (som min fru tidigare bloggat om). De hörde inte till de ca 20 kommentarer som blivit borttagna av bloggadministratören, jag antar att de var ännu värre då…

Fastän jag själv inte tar ställning i frågan som diskuterades tycker jag det är mycket obehagligt att man måste få motta så här mycket förakt för att man inte ser på olika saker på samma sätt som majoriteten gör. Det är för mig helt obegripligt att sådana här yttranden ofta kommer från människor som anser sig vara liberala. Betyder inte liberal att individens frihet är något mycket viktigt? Ändå verkar man vilja begränsa åsiktsfriheten…

Man märker ibland hur mycket ilska och förakt människor bär på. Ofta verkar ilskan komma ut mot människor som är annorlunda – tydligen intalar man sig själv att det är okej då. Speciellt enkelt verkar det vara att intala sig själv att en person som man själv tycker föraktar andra är värd att föraktas. Ett sådant tankesätt leder förstås aldrig till något gott, bara till mera förakt.

En parentes i sammanhanget: det känns trist att likriktningen är så total idag. Vissa påstår att det är TV:n som medfört en allt större likriktning. Med andra ord är det dumburken som säger hur vi skall vara och hur vi skall tänka. Tragiskt.

Debatter del 1: Att inte välja sida

Vi uppmanas hela tiden att göra olika val. Ofta försöker människor övertyga oss om att inte välja är samma sak som att inte engagera sig, att inte bry sig. Till viss del är det alldeles sant, att göra ett val i olika knepiga livsskeden är ofta bättre än att stå obeslutsam, ångestfylld och varken veta ut eller in, alternativt att man tonar ner betydelsen av ens val.

Även om jag alltså tycker att det i många situationer är mycket bra att göra ett val så finns det en sorts val som jag ändå tror att man ofta skulle kunna vara lite försiktigare att göra. Nämligen när det kommer till människor. När man tar ställning för en människa tar man ofta automatiskt ställning mot någon annan, därför tror jag att det finns många situationer där det bästa valet är att vara neutral, alternativt att påminna sig själv att fastän man håller med den andra parten så går det att acceptera också den andra, det finns ingen orsak att ta avstånd fast man tycker olika! Ett exempel på detta är om det är en konflikt på en arbetsplats eller i en relation: istället för att försöka ta reda på vem så hade rätt och därmed vems parti man skall ta försöker man förstå båda sidorna utan att ta ställning.

En ”het” fråga som väldigt många tar ställning till idag är konflikten mellan israeler och palestinier. Jag har efter en del funderingar kommit fram till att den konflikten är just en sådan där det bästa
vore att inte ta ställning för den ena sidan. Vem vinner egentligen på att människor tar ställning? Ingen, såvitt jag kan se. Konflikten är mycket komplicerad på många sätt, om man inte försöker sätta sig in i båda lägrens situation utan bara svartvitt pekar ut en bov i dramat så löser det absolut ingenting. Kanske blir du bara irriterad på grannen som råkar vara av annan åsikt i frågan…

När det gäller politiska val är det ju faktiskt meningen att vi skall välja en person. Det som jag tycker är viktigt där är att man inte är emot de andra kandidaterna bara för att man väljer en person. Exempelvis i senaste presidentvalet så förekom det en del negativa diskussioner anhängare emellan trots att kandidaterna själva skötte sig exemplariskt i det här avseendet.

Nätdebatter är ett annat exempel där människors svartvita tänkande nästan får mig att må dåligt. De allra flesta verkar vara helt ointresserade av att försöka förstå den andra parten, det enda viktiga verkar vara att få övertyga (sig själv?) om sin åsikts förträfflighet. Ofta anser man sig också har rätten att tycka att den andra är dum i huvudet för att han eller hon inte förstår att tänka på rätt sätt, vilket givetvis är på det sätt som man själv tänker.

Christian & Johanna lagar mat, del 1

Jag och Johanna har inte egentligen så många gemensamma intressen, så för sådär en månad sedan så tänkte vi att vi skulle påbörja ett nytt: matlagning. Vi försöker en gång i veckan laga lite finare mat och testa på nya recept. Ibland misslyckas det – de två första gångerna var vi inte helt nöjda – men så går det väl då man testar nytt!

Denna vecka satsade jag stort och köpte en 1,3kg stor lax, så nu får vi finslipa fiskkunskaperna hela veckan… Vi hade vår matlagarkväll igår kväll, på menyn stod laxcrêpes (fyllning: lax, ägg, spenat och crème fraiche) och till efterrätt mangopersikaklementinhavtornssorbet (det var meningen att sorbeten skulle ha mango- och persikosmak, men vi tyckte vid provsmakningen att den var för söt, därav de många frukerna).

Utvärdering:

Vi lyckades i alla fall bäst hittills denna vecka. Laxcrêpsen var goda, även om jag personligen föredrar om laxens naturliga smak kommer fram ännu mer. Vi lyckades i alla fall med att inte ha in fisken för länge i ugnen, vilken ju kan hända ibland. Vitsord: 8+. Sorbeten blev riktigt god! Det är enkelt och ganska billigt att laga sorbet. Nästa gång skall vi testa med en lite syrligare sorbet antingen med vinbär eller citron. Eftersom man tillsätter en hel del socker så är det bra att ha med åtminstone en lite surare frukt. Det passar bra att servera sorbeten med en skiva frukt, i vårt fall en skiva mango. Vitsord: 9+.

Huvudet på rätt ställe

Jag har haft allt möjligt för mig på sistone och inte funderat så mycket på bloggen. Jag tänkte nu i alla fall att jag skulle dela en kort grej som jag lärt mig på jobbet! Jag sitter mycket framför datorn i mitt jobb, och när jag inte sitter framför datorn sitter jag med huvudet nergrävt i mina papper. Jag har dessutom motionerat betydligt mindre än vad jag gjort i sommar. I slutet av förra veckan fick jag migrän, och efter det hade jag problem med magen och en märklig huvudvärk som kom och gick. Jag blev lite oroad över detta och gjorde det som man naturligtvis gör när man har sjukdomssymtom som oroar en: jag googlade mina symtom. Det var svårt att hitta någon sjukdom som just skulle ge kombinerad huvudvärk och magknip. Jag hittade dock en sida som beskrev hur dålig hållning och det hur man har huvudet ”på fel ställe” kan göra att nerver hamnar i kläm, vilket kan ge upphov till alla möjliga besvär, bl.a. magont och huvudvärk. Så efter att jag hade läst det har jag tänkt på att försöka skjuta tillbaka huvudet med jämna mellanrum, vilket jag tyckte direkt lindrade mina problem.

Nu skall jag avsluta med att ge en kort sammanfattning över min vardag, eftersom det kanske hör till att man också gör sånt ibland på sin blogg:

Jag jobbar heltid med ett statistikprojekt där jag arbetar med amfetaminprover. Jag har träffat rätt mycket människor på sistone, vilket har varit trevligt. Även en sådan som jag som trivs bra ensam hemma så märker av ett behov av att träffa andra människor efter en sommar på en studieort. Det var roligt att spela innebandy igår – första gången på drygt ett halvår. Jag tror jag skall börja läsa en bok av någon sån där japanes som Johanna brukar läsa, Murakami heter han. Jag försöker att inte oroa mig för mycket för framtiden, det har gått ganska bra på sistone. Jag har på nytt upptäckt det trevliga med att fara på miniutflykt till Citymarket, där de ofta har jättetrevliga supererbjudanden. På sistone har jag dragit hem ett antal Thai Cubes. De är goda. Jag tycker om mat.

Lära sig att älska

Hmm. Ja hur är det, kan man lära sig att älska?

Nej, tycker kanske vissa. Kärleken kan man inte styra, också gällande vänskap så fungerar det om ”kemin” är rätt.

Ja, till viss del säger andra. Så länge det finns någon sorts grund för kärleken så går det att sedan i vardagen jobba på förhållandet/vänskapen så att den blir varaktig. Men i många fall så är man helt enkelt för olika, då är det inte lönt att försöka älska.

Kanske återspeglar den här andra synpunkten ganska långt hur de flesta människor egentligen fungerar. Jag tror att väldigt många nog är beredda på att få arbeta lite grann med sina relationer. Samtidigt kommer det en gräns emot när man slutar tro på att en relation har någonting att ge.

Jag skulle faktiskt vilja gå så långt som att säga att meningen med livet är att lära sig att älska. Det finns också andra saker som är meningsfulla, men för mig är detta helt klart mening nummer ett.

Att lära sig älska är ett livslångt projekt. Jag tycker nämligen inte att man skall sätta ribban för lågt.
Visst är det bra om du älskar dina barn eller din fru eller rentav både dina barn och din fru, men om du föraktar din chef, styvmor, grannen, föräldrarna till barnet som en gång betedde sig illa mot ditt barn i skolan för tre år sedan, den sura tanten på S-market som alltid gör dig lite nedstämd och den före detta bästa vännen som två gånger under en och samma vecka glömde bort att ni skulle på bio, då har du fortfarande möjlighet att lära dig älska lite mer!

Jag tycker att det är någonting extra fantastiskt när två personer som är väldigt olika varandra fortfarande kan stå varandra nära och ha utbyte av varandra. Är det inte det som, om något, visar om vi håller på att lära oss att älska! Som exempel kan vi tänka oss en nära vänskap mellan en fattig och en rik, en brottsling och ett brottsoffer, en präst och en ateist, en högmodig och en avundsjuk, en gammal och en ung, en jude och en palestinier, en som sårat och den som blivit sårad.

Ödmjukhet

Av alla personliga egenskaper är kanske ödmjukhet den som jag uppskattar allra mest. Att umgås med och lära sig av en person som har en gnutta ödmjukhet är så mycket lättare än att umgås med en person som luktar högmod.  För det är väl så – ofta kan upplevelsen av en persons ödmjukhet/högmod vara så stark att man upplever att man kan uppfatta den genom många olika sinnen.

Om man googlar ödmjukhet kan man hitta en lista på 17 olika tecken på brist på ödmjukhet. Jag tyckte den vara ganska talande, en påminnelse om att jag har en bit kvar på vägen… En av punkterna som jag fastnade för på listan var att om man skäms för att man saknar något, ex. en egenskap, så kan det vara ett tecken på brist på ödmjukhet.

Då jag nu jobbar samt då jag skrev min gradu för ett år sedan har jag haft ganska svårt för att fråga om hjälp. Jag har nog gjort det, men alltid haft känslan av att ”det här borde jag klara av själv”. Ungefär som att jag genom att fråga om hjälp riskerat att avslöjas som en bedragare: en som påstått sig klara av jobbet men inte gör det.

En på riktigt ödmjuk person behöver aldrig känna sig dålig – vet man att man varken är eller kommer att bli perfekt så gör det inte så mycket fast man misslyckas. Givetvis känner sig en ödmjuk person inte heller bättre än andra. Bara tillräcklig. Jag tror det ligger en frihet i ödmjukhet.

Det lite knepiga med ödmjukhet är att den inte riktigt kan bedömas. Jag tror ödmjukhet är något att sträva efter, men om man sedan kommer fram till att man nog har blivit en mycket ödmjuk människa så kanske man skall tänka efter en extra gång… Jag tror också att det är bra att försöka undvika att betrakta andra som högmodiga. Kan man, om man är riktigt ärlig, säkert säga att det inte finns missunnsamhet eller avundsjuka hos sig själv i situationer där man tycker sig möta på högmod?

Tankar om min tro

Jag tänkte i det här blogginlägget berätta lite om min tro, vilket för mig är en övning i att berätta om sådant som det inte är alldeles enkelt att vara öppen med. Om tro kommer upp i en diskussion så känns det ibland som att oj, det här skulle jag gärna vilja tala om, men jag är ju inte alls beredd på att det skulle komma upp, vad skall jag säga?, så byts samtalsämnet innan jag alls sagt något. Men nu skriver jag i alla fall lite här på bloggen.

Jag har vuxit upp i en kristen familj och på det sättet alltid haft en tro. Den har förstås förändrats en del genom åren, i tonåren var min (liksom säkert de flesta andras) världsbild mera svartvit än vad den är idag. Jag är idag mer på det klara om att vi aldrig helt och hållet kommer att lära känna Gud, utan att jag för det tycker att tron blivit osäkrare.

Den enkla orsaken till att jag tror att det finns en Gud är att jag inte kan tänka mig att allt som finns runt omkring oss har uppkommit av en slump. Sen har det hänt saker som stärkt min tro, samtidigt som tron under perioder har varit mindre viktig för mig, bl.a. för att Gud ibland kan verka så avlägsen. Den senaste veckan har jag funderat lite på meningen med livet (min fru berättade redan lite om vår diskussion på sin blogg). Som jag ser det så är livet fullständigt meningslöst om det inte finns en Gud. Att skapa sin egen mening är enligt mig omöjligt – antingen finns det en mening till varför vi finns här på jorden eller så finns det inte. Med detta menar jag inte att ett meningslöst liv per definition är ett dåligt och deprimerande liv, men jag vill ändå tro att det finns något större än detta. Att det finns en skapare som ville att jag skulle finnas. Att hur jag lever mitt liv har en betydelse.

Eftersom Gud då är det enda som kan ge en mening med livet, så borde jag rimligen ”bjuda in” honom i mitt liv. Jag tror inte att Gud skapade oss för att själv få vara en snäll jultomte som delar ut sina gåvor när vi har det jobbigt och ber honom om hjälp. Jag tror att Gud vill mycket mer än så – att han faktiskt vill vara en del av hela vårt liv, en del i allt vi gör och är.

Jag tycker själv att jag nu har sett en tendens att mina sämre sidor kommer fram under perioder då jag stängt ut Gud och gjort allt i min egen kraft och mitt eget tycke. Jag är då mera stressad, oroar mig för framtiden, är mera egoistisk och har lite sämre tålamod med människorna runtomkring mig. Jag har ingen aning hur min tro kommer att se ut i framtiden, men för tillfället är den en trygghet samtidigt som det känns spännande och utmanande på ett positivt sätt att implementera den i vardagen.

Så. Nu har jag tagit ett steg i ”att bli mer personlig och öppen”- processen. Nästa steg är kanske att diskutera tro ansikte mot ansikte med någon. Så ifall det finns någon som vill göra det så gör jag det gärna 🙂