Självförverkligande – är det nyttigt?

Självförverkligandetänkandet verkar vara väldigt utbrett idag, åtminstone jag upplever det så. Tänkesättet kan kanske beskrivas som att man har fått ett visst antal dagar till sitt förfogande, och under dessa är det ens uppgift att göra det bästa möjliga av sig själv. Det är rätt uppenbart vilka de negativa aspekterna av självförverkligandetänkandet är. En hel del av den stress människor upplever idag tror jag berör på att man måste hinna med så mycket för att förverkliga sig själv. Man förverkligar sig själv sjuk…

Dessutom är den största delen av allt självförvekligande egentligen en illusion. Man tror att man förverkligar sig själv, men egentligen gör man alla de där sakerna dolda orsaker, ex. för att få uppskattning och beröm, eller åtminstone för att inte vara sämre än grannen.

Jag vill skilja på två typer av självförverkligande, det som jag beskrivit ovan, som enligt mig är någonting helt annat och som man skulle kunna kalla för ”självförverkligande” (med tillhörande, viftande tvåfingersrörelser på bägge händer). Detta tycker jag inte är något att sträva efter. Sen stötte jag dock på Maslows teorier om självförverkligande, som visar sig vara någonting helt annat. Detta förverkligande utgår från Maslows behovshierarki

1. Kroppsliga behov (mat, sömn etc.)
2. Trygghet (angående egendom, hälsa, jobb etc.)
3. Kärlek och gemenskap
4. Uppskattning
5. Självförverkligande

Enligt denna är de högre nivåerna oviktiga för individen så länge som behoven på en lägre nivå inte är uppfyllda. Vidare menar Maslow att mindre än 1% (!) har sina behov så uppfyllda att de befinner sig på självförverkligandenivån. Maslow beskriver de självförverkligande människorna som icke-strävande, de har inga grundläggande behov som de måste sträva efter att med omvärldens hjälp få tillfredsställda. Hans beskrivning av en självförverkligande människa är annars tyvärr en aning flummig, men nere på s. 75 i denna avhandling kan man läsa om den.

För att sammanfatta mina tankar så skulle jag vilja säga att en väldigt, väldigt stor andel av det självförverkligandetänkande som finns idag egentligen är någonting helt annat. De är behovsmotiverade idéer (nivå 1-4) som ofta är väldigt påverkade av vår omgivning, tenderar att stressa oss massor och utnyttjas av marknadskrafterna på ett fiffigt sätt (fast det är en annan historia). Har man tur kanske man känner någon sant självförverkligande person och låter sig inspireras… Dock är det knappast rimligt enligt maslowskt tänkande att att självförverkligande skall vara det universella målet nr 1. För den stora majoriteten är självförverkligande inte möjligt – därför tror jag också det hälsosammaste skulle vara om vi lägger mindre energi på det. Vad anser ni om självförverkligande?