Jagande efter vind

Ibland kan jag kanske tycka att det kan bli lite för mycket ‘personlig utveckling’ i kristen undervisning. Åtminstone kan det kännas efter gudstjänster som att man ofta uppmanas att arbeta med olika saker –  alltid bra saker, men det kanske gör att man till slut omedvetet tänker att den egentliga meningen med tron är att den skall göra en till en god människa. Detta tankesätt är inte helt olikt det som jag upplever hos folk i allmänhet – man vill bli en framgångsrik människa. 

Ett budskap som berör denna strävan efter självförverkligande som talade mycket till mig häromveckan är det som kung Salomo delade för sisådär 3000 år sedan i Predikaren. Boken kanske kan verka lite deppig då Salomo beskriver det mesta som människan gör som förgängligt och ett jagande efter vind. Men jag tycker också den innehåller mycket visdom, speciellt det att glädje och nöjsamhet över det man får är någonting väldigt gott och en gåva från Gud. Salomo beskriver vidare att det är en svår plåga för människan när hon får allt hon önskar sig, men inte själv kan njuta av det.

Jag tror att det är så verkligheten ser ut för många idag; man är så upptagen i sitt självförverkligande (främst genom karriären men också på människoförbättrarsidan) att man inte hinner njuta av allt det goda som man får. Nu tycker jag inte att man skall göra ett ‘lättjans evangelium’ av Salomos bok (i Jesu budskap betonas goda gärningar och på sätt och vis också indirekt personlig utveckling), men den lyfter fram någonting som jag tror många stressade människor behöver och som jag är säker på att Gud vill ge: att man för en stund stannar upp i allt sitt strävande och låter sig uppfyllas av glädje och tacksamhet över alla goda gåvor som man har fått. 

Igelkottar är en sak som man kan vara tacksam för. Denna vet dessutom hur man gläder sig åt livet.