Lära sig att älska

Hmm. Ja hur är det, kan man lära sig att älska?

Nej, tycker kanske vissa. Kärleken kan man inte styra, också gällande vänskap så fungerar det om ”kemin” är rätt.

Ja, till viss del säger andra. Så länge det finns någon sorts grund för kärleken så går det att sedan i vardagen jobba på förhållandet/vänskapen så att den blir varaktig. Men i många fall så är man helt enkelt för olika, då är det inte lönt att försöka älska.

Kanske återspeglar den här andra synpunkten ganska långt hur de flesta människor egentligen fungerar. Jag tror att väldigt många nog är beredda på att få arbeta lite grann med sina relationer. Samtidigt kommer det en gräns emot när man slutar tro på att en relation har någonting att ge.

Jag skulle faktiskt vilja gå så långt som att säga att meningen med livet är att lära sig att älska. Det finns också andra saker som är meningsfulla, men för mig är detta helt klart mening nummer ett.

Att lära sig älska är ett livslångt projekt. Jag tycker nämligen inte att man skall sätta ribban för lågt.
Visst är det bra om du älskar dina barn eller din fru eller rentav både dina barn och din fru, men om du föraktar din chef, styvmor, grannen, föräldrarna till barnet som en gång betedde sig illa mot ditt barn i skolan för tre år sedan, den sura tanten på S-market som alltid gör dig lite nedstämd och den före detta bästa vännen som två gånger under en och samma vecka glömde bort att ni skulle på bio, då har du fortfarande möjlighet att lära dig älska lite mer!

Jag tycker att det är någonting extra fantastiskt när två personer som är väldigt olika varandra fortfarande kan stå varandra nära och ha utbyte av varandra. Är det inte det som, om något, visar om vi håller på att lära oss att älska! Som exempel kan vi tänka oss en nära vänskap mellan en fattig och en rik, en brottsling och ett brottsoffer, en präst och en ateist, en högmodig och en avundsjuk, en gammal och en ung, en jude och en palestinier, en som sårat och den som blivit sårad.