Ödmjukhet

Av alla personliga egenskaper är kanske ödmjukhet den som jag uppskattar allra mest. Att umgås med och lära sig av en person som har en gnutta ödmjukhet är så mycket lättare än att umgås med en person som luktar högmod.  För det är väl så – ofta kan upplevelsen av en persons ödmjukhet/högmod vara så stark att man upplever att man kan uppfatta den genom många olika sinnen.

Om man googlar ödmjukhet kan man hitta en lista på 17 olika tecken på brist på ödmjukhet. Jag tyckte den vara ganska talande, en påminnelse om att jag har en bit kvar på vägen… En av punkterna som jag fastnade för på listan var att om man skäms för att man saknar något, ex. en egenskap, så kan det vara ett tecken på brist på ödmjukhet.

Då jag nu jobbar samt då jag skrev min gradu för ett år sedan har jag haft ganska svårt för att fråga om hjälp. Jag har nog gjort det, men alltid haft känslan av att ”det här borde jag klara av själv”. Ungefär som att jag genom att fråga om hjälp riskerat att avslöjas som en bedragare: en som påstått sig klara av jobbet men inte gör det.

En på riktigt ödmjuk person behöver aldrig känna sig dålig – vet man att man varken är eller kommer att bli perfekt så gör det inte så mycket fast man misslyckas. Givetvis känner sig en ödmjuk person inte heller bättre än andra. Bara tillräcklig. Jag tror det ligger en frihet i ödmjukhet.

Det lite knepiga med ödmjukhet är att den inte riktigt kan bedömas. Jag tror ödmjukhet är något att sträva efter, men om man sedan kommer fram till att man nog har blivit en mycket ödmjuk människa så kanske man skall tänka efter en extra gång… Jag tror också att det är bra att försöka undvika att betrakta andra som högmodiga. Kan man, om man är riktigt ärlig, säkert säga att det inte finns missunnsamhet eller avundsjuka hos sig själv i situationer där man tycker sig möta på högmod?