Tala väder

Vissa ämnen tenderar man ju att undvika att diskutera med personer som man inte känner så bra. Ja, också för personer man känner bra så döljer man en del. Oftast beror det väl på att man är rädd för hur den andra skall reagera. Så istället för att berätta om vad som egentligen fyller ens tankar så talar man väder, jobb och idrott (om man är lagd åt det hållet…). Okej, ofta så är det också dessa saker som man tänker på, men inte alltid.

Speciellt obehagligt kan det vara att säga något åt en annan som man tror kan tas som kritik eller vara sårande. Jag har tänkt att jag vill försöka våga säga personliga saker, också åt människor jag inte känner jättebra. Ofta tror jag att man också överskattar riskerna med att vara öppen med sina tankar och känslor. Visst behöver man vara ”smidig” om man säger något som kan låta kritiskt, men om man är helt ärlig och rak med hur det känns för en själv så tror jag inte att den andra tar illa upp. Snarare kommer personen att uppfatta dig som en modig, rak och ärlig människa och ha lättare att själv vara likadan mot dig.

Jag kommer i nästa blogginlägg att berätta lite om min tro. Tron är ju något som är rätt personligt och också ganska svårt att tala om, åtminstone med sådana som inte delar ens egen tro.

Varför man inte skall träna på gym

Detta är säkert en mycket provocerande rubrik för en stor andel av mina (före detta?) vänner… Den återspeglar inte heller riktigt min åsikt – jag tränar själv på gym ibland och tycker att det är bra både för kroppen och välbefinnandet. Däremot har jag på sistone börjat fundera på och ifrågasätta orsakerna till att jag tränat på gym.

Saken är den att fastän man kanske börjar gå på gym för att må bra och komma i bättre form så dras man snabbt med i den väldigt utseendefixerade gymkulturen. Man börjar jämföra sig med andra och blir mer och mer medveten om vad man vill ändra på sin kropp.

Om den inte gjort det tidigare så kommer ens självbild garanterat att vara beroende av utseendet efter att man gått regelbundet på gym några månader. Är det så man vill ha det?

Inte jag i alla fall.

Jag tycker om att träna för att det är roligt, gör mig på bra humör och är bra för min hälsa. Jag är också en tävlingsmänniska, så jag kan också tycka om att träna för att bli uthålligare eller starkare. Men eftersom jag inte vill vara en modern Narcissus väljer jag att träna måttligt på gym.

Kanske klarar andra av att inte bli utseendefixerade då de tränar, eller så tycker de att det är helt okej att utseendet får vara en av grunderna till självkänslan. Det är i alla fall inget för mig.

En avslutande tanke: är det enbart för att man skall ”lyfta rätt” som det är fullt med speglar i gym?

Ensamheten, mörkret och naturen.

Det är någonting speciellt med sena kvällspromenader. Kombinationen av ensamhet, tystnad och mörker gör att man själv blir mer närvarande på något sätt. Bristen på ”input” från alla möjliga håll gör att jag känner att jag får bättre kontakt med mig själv under dessa stunder.

Ibland så brukar jag be lite då jag långsamt vandrar framåt i mörkret och tystnaden. Ibland så iakttar jag bara omgivningen – löv, gräset, träden och andra oväsentligheter. Jag kan känna olika saker då jag vandrar – både glädje och ledsamhet över olika saker – men det spelar inte så stor roll vad jag känner. Det viktiga är att jag finner mig själv igen. Det brukar göra mig lugn. Saker som har stressat mig eller varit jobbiga under dagen brukar inte kännas så jobbiga efter att jag kommit tillbaka från mina promenader.

Jag har förstått att vissa får energi och hittar sig själv i umgänget med andra. Ibland kan jag nog också göra det, men det är vanligare att jag får dessa saker från ensamheten. Jag antar att det är det som är skillnaden mellan en introvert och en extrovert personlighet.

En äldre misslyckad bild som jag tar med för att Johanna tycker om den. Tanken var att jag skulle fotografera en lyktstolpe underifrån i all hast. Själv råkade jag också komma med i en kant. Den passar ju hur som helst ganska bra i sammanhanget…

————————————————————————————————————————————

Till sist över till något helt annat, jag kan nu med glädje meddela att koriandern är död, hurra!

 

Koriander – ett blogginlägg om min fiende nr 1 i köket

Jag tror det var ungefär ett år sedan som jag började fundera vad det var för fel på morötterna som serverades i Gadolinia (en studentrestaurang i Åbo). De hade alltid någon jätteskum bismak, jag visste inte om det var morötterna i sig som smakade konstigt, eller om de var någon krydda. Jag hade i alla fall ett starkt obehag gentemot smaken och slutade ganska snabbt att ta av morötterna.

Igår lagade Johanna en tomatsoppa med tillhörande sallad som hon tyckte lät intressant. I salladen ingick en grön kryddväxt, koriander (som jag nog hört om tidigare, men inte kunnat placera smakmässigt). Det tog därmed inte länge från att jag hade smakat salladen tills jag hade ett namn på morotsförstöraren från Gadolinia. Det tog inte heller länge tills jag hade utnämnt koriander till min fiende nr 1 i köket – den ultimata matförstöraren, långt före sådana snedsteg som Janssons frestelse, rosépeppar och blåmögelost.

Det som inte kom med i salladen står nu på köksbänken och frodas. Jag funderar redan på olika sätt att ha ihjäl den. Vi får se hur länge den överlever. Fortsättning följer…

Statistiskt bevis på att fler kvinnor än män läser min blogg

Följande (inte helt seriösa) resonemang bevisar att det är fler kvinnor än män som läser min blogg.

När jag förra söndagen publicerade mitt blogginlägg ”Om att vara gift” hade jag ett nytt rekordantal visningar på min blogg, 91 stycken. Det är drygt dubbelt så många visningar som jag brukar ha en vanlig dag då jag publicerar ett blogginlägg.

När jag två dagar senare publicerade blogginlägget ”Olympiska inlägget” hade jag 24 visningar.

Härav följer att fler kvinnor än män läser min blogg.

Quod erat demonstrandum.

Olympiska inlägget

Såhär under OS blir jag alltid lite extra motiverad att själv motionera. Igår var jag till idrottsparken och sprang Coopertest. Det blev ca 2,7 km (på tolv minuter). Målet är att klara åtminstone 2,8 km ännu i år, det skulle vara häftigt att klara 3 km någon gång också… med lite draghjälp kanske det skulle kunna vara möjligt!

Jag fick lust att göra en plus/minus sammanfattning av OS så här långt, så här kommer de enligt mig bästa och sämsta händelserna under OS så här långt.

😦 😦 😦 😦 Idrottare som blivit diskade för att de inte försökt tillräckligt. Om möjligheten att vinna blir större om man förlorar är det väl fel på tävlingsupplägget! Att man väljer att diska idrottarna för något som alla tävlingsmänniskor skulle ha gjort tycker jag är helknäppt.

😦 😦 😦 Dopningen inom friidrott. Ett antal dopningsfall har avslöjats inför och under spelen, de allra flesta inom friidrott. Dags att friidrotten gör något åt problemet, exempelvis skid- och cykelsporten har gjort mycket mer på det området.  

😦 😦  Finlands insats. Det är inte det första stora mästerskapet där pessimismen gällande Finlands chanser varit påtagande. Hittills har idrottarna väl presterat ungefär så medelmåttigt som det förväntades. Men nog blir det någon medalj i alla fall. Väl?

😦 Domarskandaler. Bedömningssporterna har ifrågasatts en del på sistone, även under OS har diverse partiska domare gjort tvivelaktiga domslut. Till de sporter som kritiserats hårdast hör brottning, boxning, gymnastik och fäktning.  

🙂 Bradley Wiggins, cykling.  Britten har haft en otrolig säsong och vunnit det mesta han ställt upp i, inklusive Tour de France och tempoloppet på hemmaplan i OS.

🙂 🙂 Michael Phelps, simning. Har nu vunnit 18 OS-guld…

🙂 🙂 🙂 Systrarna Williams, tennis. Har tillsammans vunnit fem OS-guld i tennis: tre i dubbel och varsin i singel. Serena vann både och i London.

🙂 🙂 🙂 🙂 Afrikansk löpning. För omvärlden blev kortdistanserna mer intressanta än långdistanserna när de afrikanska löparna tog över. Det tycker jag är lite orättvist, det är häftigt att se hur bra afrikanerna springer. Samtidigt så är det väldigt få av dessa som har varit misstänkta för dopning, jämfört med ex. 100-meterslöparna eller ryssarna…

 

 

Om att vara gift

Man kan ha väldigt varierande uppfattningar om äktenskapet. Många har en önskan om att någon gång gifta sig, medan andra av olika orsaker tycker att äktenskapet inte är något för dem. Man har kanske smärtsamma upplevelser av föräldrar som skilt sig, eller så tycker man att det är enklare att bo sambo.

Såhär drygt ett år efter att jag gifte mig har min bild av äktenskapet inte förändrats nämnvärt. Jag tycker att äktenskapet är någonting fantastiskt, samtidigt som det på sätt och vis är någonting ”omöjligt”. Omöjligt, därför att det går ut på att två mycket olika personer, som ständigt förändras, lovar att älska varandra för alltid. Fantastiskt, därför att de två personerna ändå vågar bestämma sig för att göra det.

Så även om äktenskapet är en utmaning så känns det verkligen som en positiv utmaning. Det är ju det största man kan lova en annan människa – så den utmaningen vill jag anta! Det bästa med att vara gift tycker jag nog är att jag och Johanna har antagit den här utmaningen tillsammans. Det känns tryggt, bra och rätt.

Det som jag tycker om med äktenskapet är inställningen hos de två som skall ingå det. Att man vågar ge ett sånt löfte betyder (förhoppningsvis) att man har bestämt sig för att det här fixar vi, även då det kommer svåra stunder så går vi igenom dem tillsammans. Denna inställning tror jag är rätt avgörande för hur det går i ett förhållande. Undersökningar har visat att skilsmässor är vanligare hos par som bott sambo innan de gifte sig än hos par som inte bott sambo innan de gifte sig. Knappast är det själva sambolivet som orsakar denna skillnad, utan att det i denna grupp är vanligare men en ”vi testar och ser” – inställning till förhållandet, även i äktenskapet. Jag vill med detta inte kritisera samboendet, men om ett förhållande skall hålla tror jag att man vid någon tidpunkt måste komma från ”vi testar”- till ”vi skall fixa det”- inställningen.

Målsättningar

Jag tror mycket på att lägga upp målsättningar och sedan förverkliga dem. Utan konkreta målsättningar blir jag så fruktansvärt lat och slö. Givetvis behöver man också få vara lat och slö ibland, men man mår ju inte heller bra av att vara det hela tiden. Att dessutom märka att man klarar av att förverkliga sina målsättningar är ju en tillfredsställande känsla!

Av denna orsak har jag skapat ett excel-dokument där jag skriver ner målsättningar både på kort sikt och lång sikt. Sedan kryssar jag av när jag uppfyllt de olika målen. Jag har delat in målen i olika kategorier, där de största är jobb/studier och motion, men också med andra kategorier som relationer, blogg, fritid, ”övrigt”…

När man lägger upp målsättningar tror jag att det är viktigt att man är mycket konkret och också lite realistisk. Två exempel på dåliga målsättningar är därför springa mycket och springa halvmaraton på 1h 30min om ett par veckor. Jag har gjort så att jag har blandat både lätta och mera utmanande målsättningar; på det sättet får man en bra start då man fixar de lätta målen, samtidigt som man har mer att arbeta på.

Gällande motionsplanering och –målsättningar så finns det många webbsidor som kan finnas som stöd. Själv har jag efter en längre paus börjat använda funbeat.se, som jag tycker fungerar bra om man som jag håller på med alla möjliga motionsformer och vill samla all träning på ett ställe. På sidan fyller man i sina träningspass i en kalender, lägger upp målsättningar och går med i olika träningsprogram. Jag har nyligen börjat på med två träningprogram – det ena går ut på att man efter sex veckor skall klara 100 armhävningar (utan paus), det andra att man efter lika lång tid skall klara 200 situps.

Träningskalender på funbeat (jag valde för övrigt inte dessa datum för att mitt jättelånga skidpass den tredje mars skulle synas, ähum…)

Nostalgi

För några kvällar sedan talade jag och Johanna lite om hur trevligt det kan vara att vara lite nostalgisk allt emellanåt. När man nu håller på med sitt i nuet så tänker man inte alltid på hur bra man har det, men när man ser tillbaka på olika perioder i livet så blir man lätt lite nostalgisk. Enligt wikipedia betyder nostalgi längtan efter ett ofta idealiserat förflutet , vilket jag tycker är en mycket bra beskrivning om vad det handlar om.

Här kommer en kort lista på händelser som jag vid olika tillfällen längtat tillbaka till (börjandes närmast nuet):

2010: Jag och Johanna blev ihop. Finns många bra minnen från den tiden, ett speciellt nostalgi-minne är hur jag ibland då jag for hem rätt sent från hennes for via Hese och avnjöt sedan en Ateria tillsammans med ett Simpsonsavsnitt hemma på Fänriksgatan.

2010: Kenya-resan. Själva volontärarbetet jag gjorde var kanske inte helt min grej, men jag tyckte i övrigt mycket om landet och skulle gärna resa dit igen.

2010: Italien-resan. Även om resan slutade med en cykelkrasch så var det nog en fin upplevelse att få cykla i riktiga berg och uppleva en del av det som cyklisterna i de stora etapploppen gör.

2007-08: Ny i Åbo. Även om vi mattegulisar suckade mycket åt studierna första året så var det ett år som jag ibland kan sakna. Jag lärde känna många människor och sammanhållningen var riktigt bra. Speciellt minns jag de (många) stunder då vi matematiker höll på och räknade tillsammans.

2004 (?): Min första Vätternrunda. Slet mig runt de trehundra kilometrarna på min numera riktigt slitna hybridcykel. Det tog nästan 15 timmar. Är nog faktiskt lite imponerad själv nu av den insatsen, då jag numera har min betydligt mera lättåkta tävlingscykel.

Lågstadietiden: Innebandy och hockeykort. Jag minns hur mycket vi spelade innebandy med grannarna i lågstadiet under sommaren. Vi kunde spela ett par timmar, sen fara hem och äta lunch, för att sen igen spela ett par timmar. Jag förstår inte riktigt hur vi orkade…

Jag var också en ivrig hockeykortssamlare på den tiden. Jag minns faktiskt då pappa köpte de första förpackningarna. Jag frågade honom vem som var den bästa spelaren och han svarade Wayne Gretzky. Bland mina ca 10 kort hittade jag detta kort. Det är lustigt hur bra man minns vissa saker.

Krämpor och skavanker

För drygt ett par månader sedan konstaterade jag att man borde komma ihåg att vara tacksam för sin hälsa så länge man har den i behåll. Jag hade fått körtelfeber och var ordentligt sjuk i ett par veckor. Det slog mig då hur mycket en sjukdom drar ner humöret.

Nu har jag dragit på mig en förkylning och gårdagen var riktigt uslig. Jag och Johanna var osams, jag var på dåligt humör för att det dröjer längre än jag trodde innan jag får börja jobba, jag fick ingenting vettigt gjort och Tour de France-etappen som jag hade sett fram emot blev mycket tråkigare än jag hade hoppats. Men som sagt – allt känns värre då man är sjuk.

Det är lätt att glömma bort hur bra man har det medan hälsan är bra, när man blir sjuk så blir man påmind. Så bara jag blir frisk igen så skall jag komma ihåg att vara tacksam för det. Lite krämpor och skavanker får man ju räkna med, men är man frisk på det stora hela så är man (väl?) lyckligt lottad!

 Bild på min värsta skavank någonsin. Resultatet av en cykelvurpa i Italien 2010.