Om att vara gift

Man kan ha väldigt varierande uppfattningar om äktenskapet. Många har en önskan om att någon gång gifta sig, medan andra av olika orsaker tycker att äktenskapet inte är något för dem. Man har kanske smärtsamma upplevelser av föräldrar som skilt sig, eller så tycker man att det är enklare att bo sambo.

Såhär drygt ett år efter att jag gifte mig har min bild av äktenskapet inte förändrats nämnvärt. Jag tycker att äktenskapet är någonting fantastiskt, samtidigt som det på sätt och vis är någonting ”omöjligt”. Omöjligt, därför att det går ut på att två mycket olika personer, som ständigt förändras, lovar att älska varandra för alltid. Fantastiskt, därför att de två personerna ändå vågar bestämma sig för att göra det.

Så även om äktenskapet är en utmaning så känns det verkligen som en positiv utmaning. Det är ju det största man kan lova en annan människa – så den utmaningen vill jag anta! Det bästa med att vara gift tycker jag nog är att jag och Johanna har antagit den här utmaningen tillsammans. Det känns tryggt, bra och rätt.

Det som jag tycker om med äktenskapet är inställningen hos de två som skall ingå det. Att man vågar ge ett sånt löfte betyder (förhoppningsvis) att man har bestämt sig för att det här fixar vi, även då det kommer svåra stunder så går vi igenom dem tillsammans. Denna inställning tror jag är rätt avgörande för hur det går i ett förhållande. Undersökningar har visat att skilsmässor är vanligare hos par som bott sambo innan de gifte sig än hos par som inte bott sambo innan de gifte sig. Knappast är det själva sambolivet som orsakar denna skillnad, utan att det i denna grupp är vanligare men en ”vi testar och ser” – inställning till förhållandet, även i äktenskapet. Jag vill med detta inte kritisera samboendet, men om ett förhållande skall hålla tror jag att man vid någon tidpunkt måste komma från ”vi testar”- till ”vi skall fixa det”- inställningen.